alltså grey's anatomy. hur sorglig får en serie egentligen vara? okej, SPOILERVARNING nu. om du absolut inte vill veta något om nån patient i ett avsnitt som inte visats på tv ännu ska du inte läsa mer.
hur som helst, så är det en patient med en hjärntumör som ska opereras med meredith och derek för att undersöka om deras botemedel fungerar. och han är soldat, och bög. hans pappa var också soldat och tycker absolut inte att det är okej att hans son är bög, men han vet inte om det.
så kommer sonens "pojkvän" till sjukhuset och pappan ser dom kyssas så han blir asförbannad, och därför vägrar sonen säga hejdå till sin pojkvän precis innan han ska opereras. och chansen är inte speciellt stor att han överlever, för det har ingen gjort innan. och det vet han, men ändå när meredith stannar vid väntrummet för att han ska kunna säga några sista ord till sin pojkvän, så vägrar han. och sen dör han.
får det vara såhär sorgligt? jag kommer alltid komma ihåg hans pojkväns blick när han bara åker vidare mot operationssalen utan att ha sagt hejdå ens. dessutom var pojkvännen, och han själv för den delen, otroooooligt söta. herregud. FY FAN. sjukt sorgligt.

jag älskar grey's anatomy!

jag fattade det igår. pang, sa det. och nu vet jag inte vart jag ska ta vägen.
jag behöver cigaretter, men jag vill inte gå ut.

varför lyckas man alltid säga de mest opassande sakerna i de sämsta situationerna?
"Haha! du kan ju inte ringa mig i skolan fattar du väl!"
"Sarah, ukki ramlade.. och han... han.. dog"

varför tänker man alltid på saker man borde gjort innan någon dör fast man omöjligt kunde ha en aning om att det skulle hända?
jag skulle gått och hälsat på igår när erja föreslog det. men jag sa nej. jag ville inte sitta där själv. jag tyckte det var för tråkigt. och nu kan jag aldrig mer gå dit. nu kommer någon annan bo där. 
hur kan man veta så lite om sin egen morfar? jag vet ingenting. han skrev hundratals insändare till tidningen, men om vadå? han har skrivit massa böcker om sitt liv och nu en om mummi och deras liv tillsammans, men jag kan inte läsa dom. och nu kan jag inte fråga mer. jag kan inte få dåliga översättningar som man skrattar åt för att det är så mycket grammatiska fel överallt. jag får inte veta fortsättningen på historien eller hur han kände över saker när mummi blev sjuk.
varför dör man när man bakar sockerkaka? om det finns någon gud, då skulle han aldrig gå med på något så konstigt. aldrig.
jag trodde inte mina morföräldrar eller farföräldrar skulle dö förrän jag fått barn. och absolut inte innan jag tog studenten. och mitt bland alla inplanerade studentmottagningar och flakpyntande och lilla journalistpriser ska det helt plötsligt in en begravning. det känns så overkligt.

Det gjorde hon visserligen inte, men det kunde lika gärna varit det vi pysslade med när vi satt där ute. Inte blev man ett dugg klokare på någonting av den diskussionen alltså. 
Varför är det så att när barn stirrar så stirrar dom så mycket att dom glömmer bort vad dom heter, var dom bor och vart dom är på väg? Och varför är dom antingen jättegulliga och babblar om konstiga saker eller helt förjävliga och dryga? Kan dom inte vara lite mittemellan? Lagom?
Och varför är det så jobbigt för människor att svara på mail? Även om man setat där och ansträngt sig för att vara precis lagom rolig, precis lagom glad och väldigt trevlig. Hur kul är det då att inte få svar? Allt man begär kanske är ett "haha, tack för ditt mail men du är inte den vi söker", det är EN mening. En mening som är jävligt mycket trevligare än "Tack för din ansökan. Tjänsten är tyvärr tillsatt". Och fan så mycket trevligare än inget mail alls.
Och VARFÖR är det så att man får reda på om man kommit in på högskolan i juli? Vart ska man bo, hade dom tänkt? Jag tvivlar på att ens soptunnorna är lediga så nära inpå skolstarten.

Slutsats: Nej, Jesus finns inte. Och om han mot förmodan gör det så älskar han inte mig. Och inte dig heller.

Hehe, jag och malin skickade in vår nätkrönika till punktse idag. Den var jävligt fin, om jag får säga det själv.
"Det är svårt att vara ett original bland alla kopior" heter den, sjuuhukt fint alltså.
Tar dom inte med den är dom ju knäppa.
"Vi gillar allt som är värt att gilla, till och med Alex Schulmans monstertänder. Faktiskt."

Idag är det pilla med fanzinet som gäller. Jag ger mig inte förrän det ser ut precis som jag vill. Så fort jag kommit på hur jag vill att det ska se ut.
Flogging molly - if I ever leave this world alive, ska ni lyssna på. Så att ni vet alltså.

Nu ber vi en kort sekund för att det gick bra för för Emilia på psykologiprovet. AAAACHMED MVGEEEE ABDULLAH gud vare med dig AMEN!

P.S. I Love you är typ världens sötaste, sorgligaste, töntigaste, vackraste, hemska, SÖTASTE film.
bara så att ni vet. men kan inte ha med dödsfall, "kärleksbrev" och denny i samma film.
SE DEN! och jaja, slutet är puttinutt och den är förutsägbar hit och dit men det gör faktiskt inget. jag har aldrig bölat så mycket tror jag. okej, jo det har jag. jag har läst anybody out there av marian keyes. och alla som har läst den förstår vad jag menar tror jag. den här filmen är i samma sorglighetsklass.

alla borde få en jerry innan dom dör.