varför lyckas man alltid säga de mest opassande sakerna i de sämsta situationerna?
"Haha! du kan ju inte ringa mig i skolan fattar du väl!"
"Sarah, ukki ramlade.. och han... han.. dog"

varför tänker man alltid på saker man borde gjort innan någon dör fast man omöjligt kunde ha en aning om att det skulle hända?
jag skulle gått och hälsat på igår när erja föreslog det. men jag sa nej. jag ville inte sitta där själv. jag tyckte det var för tråkigt. och nu kan jag aldrig mer gå dit. nu kommer någon annan bo där. 
hur kan man veta så lite om sin egen morfar? jag vet ingenting. han skrev hundratals insändare till tidningen, men om vadå? han har skrivit massa böcker om sitt liv och nu en om mummi och deras liv tillsammans, men jag kan inte läsa dom. och nu kan jag inte fråga mer. jag kan inte få dåliga översättningar som man skrattar åt för att det är så mycket grammatiska fel överallt. jag får inte veta fortsättningen på historien eller hur han kände över saker när mummi blev sjuk.
varför dör man när man bakar sockerkaka? om det finns någon gud, då skulle han aldrig gå med på något så konstigt. aldrig.
jag trodde inte mina morföräldrar eller farföräldrar skulle dö förrän jag fått barn. och absolut inte innan jag tog studenten. och mitt bland alla inplanerade studentmottagningar och flakpyntande och lilla journalistpriser ska det helt plötsligt in en begravning. det känns så overkligt.