Charlie, min älskade söta gullhund som var bäst och allt det där, är död ;(
Fett sorgligt, fett depp osv.
Jag orkar inte direkt skriva, men jag kom på att det var hundra år sen och att antagligen har folk slutat läsa.
Men iaf, jag saknar honom.
Jag bölar så fort någon nämner att han är borta.
Har inte varit hos mamma än, för bara tanken på att han inte kommer hoppa på mig när jag kommer innanför dörren svider. När han var liten vägrade jag fästa mig vid honom. Jag sa att jag inte tyckte om honom och att han inte var min hund. Självklart växte han till sig och blev ett riktigt charmtroll som jag älskade. Och sen får han en knäpp i huvet, biter min syrra helt oprovocerat och morrar och försökte bita mamma. Två dagar senare klockan nio på morgonen åker mamma och avlivar honom.
VARFÖR VAR DU TVUNGEN ATT GÖRA SÅDÄR?!
Du var världens finaste, världens kramigaste och världens bästa. Dumma jävla hund.
Hunden är människans bästa vän, jovisst. Bästa vänner bits inte, speciellt om dom har käftar som kan döda om dom vill.

Och människor fortsätter förvåna. Både positivt och negativt. Någon gång ska jag bo i skogen med 13 katter. Och ingen ska hälsa på så att jag aldrig behöver bry mig om vad någon tycker eller säger eller gör.
Jag blir galen på världen ibland. Men det är väl som i låten.
Life is unfair, kill yourself or get ovet it.